Lidingö Loppet 2010

Lidingö loppet skulle bli mer en rolig grej jämfört med Stockholm marathon i år.
Haft knä problem och sprungit väldigt lite hela sommaren. Skulle bli ett avslut på året helt enkelt.
Självklart har man alltid ett mål i sikte. Göran som jag sprang med och jag satte 2.40 som mål.
2.30 var för tufft och jag kunde tänka mig 2.45 eftersom det var första gången för mig.

Uppladningen
Det gick som planerat, skulle sova mycket och träna lätt tis och ons. 3 portioner vitargo 1 torsdag 2st fredag.
Sömnen vart dålig, körde cross på tisdag och sprang 30min på torsdag. Men jag kände mig o oehört sliten i kroppen. På fredag hade jag 36,9 grader kände bara fan inte nu. Normalt ligger jag kring 36. Måste varit kolhydrats laddningen som drog upp lite. Självklart var man ganska nervös också.

Innan loppet
Göran hade landat från Spanien och kommit hem i tid, skönt. Vi skulle åka iväg halv 11. Starten gick halv 1.
Försökte få i mig lite frukost, så jävla svårt att trycka i mig mat tidigt på morgonen + att man är nervös.
Var grymt långa köer in till stan men vi kom in hyssat i tid. Nu var man taggad, fast inget man kunde ändra på nu.

Loppet
Starten kom lite överaskande, typ mitt i en mening från speakern blablabla.KÖR *pang*.
Gick fort i starten, Göran bromsa mig lite, jag är som en iller annars. Låg ca 45/h tempo i början.
Sen fick vi ner farten till 50/h tempo. Kändes skitbra för mig. Göran gick lite tyngre men visste att han skulle släppa loss efter ett tag, han hade varit i Spanien en vecka.
Banan gick lätt första 15km. Det var sen det skulle börja bli jävligt backigt upp o ner upp o ner.
Vi sprang och babblade bara som den klappa igång igång publiken höll humöret uppe på top.
Kände mig fortfarande oförskämt pigg.
Efter ca 22km började känna trötthet i vaderna, allt upp och nerför började ta ut sitt.
Tror det var vid 25/26 km så kom aborrbacken. Jävla backe.
Vi gick uppför den, jag skulle försökt små jogga lite för när jag började gå drog mina vader ihop sig helt.
Kom igång igen, började kännas lite tyngre men hade så jävla kul, jag njöt fortfarande av loppet.
Vid 28km började mitt knä, tror jag har fått löpar knä i sommar att göra rejält ont. Men nu var det bara nerför hem.
Kom i mål på 2.39.12 vi fixade målet =)

En annan gemensam polare var där och hejade utan att vi visste det.
Det var så jävla kul att se att se honom, det gav energi. =). Han dök upp som en tomte lite här o där. =)
Annars brukar man aldrig ha nån som står o hejar på en, det ger ju så mycket.

Det roliga efter var att det kom upp en kille och sa tack för hjälpen.
Han skulle precis ge upp när vi kom babblande för fullt o gav honom ny energi.
"Det var så kul att bara springa med o lyssna på er babbla att man glömde bort hur jobbigt det var".

Jag var grymt nöjd med loppet och tyckte det var så jävla kul.
Kommer står där 2011 igen ... Fast med mål på 2.30 då =)