Äntligen fixat hjärtat (får vi hoppas)!
torsdag, februari 11, 2016Föra veckan ungefär (Onsdagen) gjorde jag en ablation av hjärtat pga mina problem med hjärtklappningar. Dvs. dom gick in via ljumsken med 3st katedrar och tog (frös) bort en extra "bana" i hjärtat. (detta vart försök nr2).
Det fick blir 3st besök till KS Huddinge totalt denna gång.
Första besöket var ultraljud av hjärtat. Det gick rätt smärtfritt (förutom pendelresan till Huddinge).
Här bild av mitt hjärta.
Här bild av en Donut från Dunkin donuts som föreställer ett hjärta.
Besök nr 2 var att träffa läkare för blodprov och lite prat hur allt skulle gå till mm.
Kändes mest onödigt med en extra tur bara för det när man kunde gjort det samtidigt som ultraljudet.
Man var lite nervös redan när papperna kom, men nu ramla polletten ner och ångesten rulla fram till serverings luckan. Nu var det Måndag och Onsdag skulle jag in.
Då var det dags att åka in. Onsdag morgon kl 6 hoppa vi in i bilen. Vi skulle vara där 7. Jag hatar köra till nya ställen speciellt andra sidan stan, det regna, ångest som fan. Men det lär ju vara tomt på vägen iallafall.... Trodde vi. Det var fan rusning trafik kl 6 på morgonen, men det var lätt hitta och kom in i ganska precis tid.
Ombytt några piller, drop så låg man där och vänta på rulla ner.
Undra varför sånt alltid sker "däääääär nere".
Lite halv luddigt närmaste 3 timmar. Det jobbigaste klart var när dom skulle simulera fram min hjärtklappning. Ett tag trodde jag att hjärtat skulle flyga ut genom bröstkorgen. Hade jag haft en håv med mig hade jag tagit fram den nu. Så ska man ligga still och avslappnad utan röra på sig också. Efter lite problem med få fram det lyckades dom till slut. Sen lite slumrande och totalt noll tidsuppfattning så sa dom att det var klart. Då berätta läkaren att dom lyckades och kände en lättnad. Nu skulle bara ljumsken läka. Först hade jag en kille som hängde på ljumsken med all kraft en kvart.
Det förklarade mina blåmärken rätt bra, ehhe
Upp till rummet och skulle ligga still 4 timmar innan jag fick resa på mig. Då har jag redan legat ner 4 timmar.. *puhhh*. 2 timmar helt platt sen höja ryggen lite.
Tur att jag hade Jessica bredvid mig satt babbla lite och fråga efter klockan, japp 5 minuter gått 3 timmar 55 kvar.... nu då? 3 timmar 53 minuter kvar .osv. Vi fortfarande ihop förresten (hon måste utvecklat ett avancerat uthållighet under åren med mig).
2 timmar gått, ahhh snart får jag resa på mig kan alla fall bläddra lite på ipaden.
Sköterskan kommer och höjer ryggen max en decimeter.
- Öhhh är det allt
- Ja tyvärrr
2 timmar nedräkning igen.... (och Jessicas stol börjar nästan mystiskt sväva iväg)
Här var jag nog så less på ligga så körde sleep -force -now. Nån powernap kanske man fick ihop.
Min rygg speciellt vänstra skuldra gillade inte ligga ner, försökte allt för lasta av den, men inte långt nu.
Tillslut fick jag gå upp och gå, men nu ville jag inte riktigt det. Sist börja jag blöda rätt bra så lite orolig. Jag hade fått ligga 4 nya timmar då. Men Extremt stelt (typ sista milen på en ironman) style gick jag runt. Bara jag kunde gå på toa så var allt bra och jag kunde få åka hem. Där börja nästa problem. Kunde inte gå på toa jag Jessica vandra runt halva sjukhuset säkert. Man vart ju mer o mer nervös. Men tillslut fick vi åka hem. Sååå skönt.
Efteråt hade jag problem med att jag kände mig kissnödig men var inte inte det. Vet inte om nån svullnad orsaka det men det var riktigt jobbigt. Det släppte efter nån dag som tur var.
Enda menet jag hade kvar lite längre var väldens ångest som på ca när jag skulle lägga mig varje kväll. Vart skit orolig över hjärtat, kändes som det slog extra hårt, slog den jättesnabbt, var det nåt fel. Det klart pulsen går upp när man ligger oroar sig också. Så en vecka efter höll det på, man nästan inte lägga sig. Vet om det hjälpte men på Måndagen (denna måndag) börja jag köra lite på monarken och det börja släppa lite. Kan vara lite rastlöshet inblandat också.
Man var lite nervös redan när papperna kom, men nu ramla polletten ner och ångesten rulla fram till serverings luckan. Nu var det Måndag och Onsdag skulle jag in.
Då var det dags att åka in. Onsdag morgon kl 6 hoppa vi in i bilen. Vi skulle vara där 7. Jag hatar köra till nya ställen speciellt andra sidan stan, det regna, ångest som fan. Men det lär ju vara tomt på vägen iallafall.... Trodde vi. Det var fan rusning trafik kl 6 på morgonen, men det var lätt hitta och kom in i ganska precis tid.
Ombytt några piller, drop så låg man där och vänta på rulla ner.
Undra varför sånt alltid sker "däääääär nere".
lite halvnervös här.
Lite halv luddigt närmaste 3 timmar. Det jobbigaste klart var när dom skulle simulera fram min hjärtklappning. Ett tag trodde jag att hjärtat skulle flyga ut genom bröstkorgen. Hade jag haft en håv med mig hade jag tagit fram den nu. Så ska man ligga still och avslappnad utan röra på sig också. Efter lite problem med få fram det lyckades dom till slut. Sen lite slumrande och totalt noll tidsuppfattning så sa dom att det var klart. Då berätta läkaren att dom lyckades och kände en lättnad. Nu skulle bara ljumsken läka. Först hade jag en kille som hängde på ljumsken med all kraft en kvart.
Det förklarade mina blåmärken rätt bra, ehhe
Upp till rummet och skulle ligga still 4 timmar innan jag fick resa på mig. Då har jag redan legat ner 4 timmar.. *puhhh*. 2 timmar helt platt sen höja ryggen lite.
Tur att jag hade Jessica bredvid mig satt babbla lite och fråga efter klockan, japp 5 minuter gått 3 timmar 55 kvar.... nu då? 3 timmar 53 minuter kvar .osv. Vi fortfarande ihop förresten (hon måste utvecklat ett avancerat uthållighet under åren med mig).
2 timmar gått, ahhh snart får jag resa på mig kan alla fall bläddra lite på ipaden.
Sköterskan kommer och höjer ryggen max en decimeter.
- Öhhh är det allt
- Ja tyvärrr
2 timmar nedräkning igen.... (och Jessicas stol börjar nästan mystiskt sväva iväg)
Här var jag nog så less på ligga så körde sleep -force -now. Nån powernap kanske man fick ihop.
Min rygg speciellt vänstra skuldra gillade inte ligga ner, försökte allt för lasta av den, men inte långt nu.
Tillslut fick jag gå upp och gå, men nu ville jag inte riktigt det. Sist börja jag blöda rätt bra så lite orolig. Jag hade fått ligga 4 nya timmar då. Men Extremt stelt (typ sista milen på en ironman) style gick jag runt. Bara jag kunde gå på toa så var allt bra och jag kunde få åka hem. Där börja nästa problem. Kunde inte gå på toa jag Jessica vandra runt halva sjukhuset säkert. Man vart ju mer o mer nervös. Men tillslut fick vi åka hem. Sååå skönt.
Efteråt hade jag problem med att jag kände mig kissnödig men var inte inte det. Vet inte om nån svullnad orsaka det men det var riktigt jobbigt. Det släppte efter nån dag som tur var.
Enda menet jag hade kvar lite längre var väldens ångest som på ca när jag skulle lägga mig varje kväll. Vart skit orolig över hjärtat, kändes som det slog extra hårt, slog den jättesnabbt, var det nåt fel. Det klart pulsen går upp när man ligger oroar sig också. Så en vecka efter höll det på, man nästan inte lägga sig. Vet om det hjälpte men på Måndagen (denna måndag) börja jag köra lite på monarken och det börja släppa lite. Kan vara lite rastlöshet inblandat också.
Nu är faktiskt allt jätte bra, och kommit över ångest stadiet och in i test stadiet. Nu vill man testa att det verkligen funkar =).
Längtar jätte mycket till köra för fullt på träningen nästa vecka.
Har kört några dagar i sträck på lätt cykel ca 200w som högsta intervaller.
Haft världens bästa sambo som tagit hand om mig och allting så glad över det :)
Tack till alla som hjälp till och en Jätte tack till Kalle och Helena!
Längtar jätte mycket till köra för fullt på träningen nästa vecka.
Har kört några dagar i sträck på lätt cykel ca 200w som högsta intervaller.
Haft världens bästa sambo som tagit hand om mig och allting så glad över det :)
Tack till alla som hjälp till och en Jätte tack till Kalle och Helena!
Om ni vill läsa hela min historia om hjärtat kommer den här, skrev den först men (zzz) vart lite mycket text.
Historia
Vad jag minns så har jag haft hjärtklappning sen jag var 16-17år. Skit läskigt, men jag kollar upp det sen tänker man. När jag gjorde lumpen så kom jag äntligen till skott och efter skjutövningen träffa jag läkaren och tog upp det. Hamna sedan på Karolinska för bränna bort min extra krets. Tyvärr låg den för illa till så inget gjordes. Jag hade inte så jättestora besvär så man ville riskera en pacemaker.
Så rullar vi fram tiden 16år och vi befinner oss på Bosön och kör löpintervaller.
Får för första gången en stark hjärtklappning mitt under en intervall och får med den på pulsklockan.
Innan du hinner säga Giraff baklänges så låg en skärmdump av det på Facebook. Det var det tänkte man. Till en klubbkompis visar sin sambo som jobbar med hjärtan (kommer inte ihåg rätt tittel) och jag får så mycket info att jag skulle kunna höja mina biologi betyg. Jag önska att någon innan hade kunnat suttit sig o berättat lite mer för mig innan. Så med mina nyvunna kunskaper inser jag att jag borta kolla upp det igen. Jag är så otrolig tacksam över infon och få prata med nån som kan det här.
I December kom jag äntligen till en läkare och remiss skickades. Då tänkte jag att det var avklarat. Jag kommer nog inte få höra nåt förrän efter sommaren så kan glömma det nu.
Gissa min chock när mitten av Januari kommer kallelse till KS i Huddinge inte bara ett besök utan 3 inkl. dagen för ingreppet. Det går inte, jag kan inte, nej inte Huddinge. Jag är mitt i min träning, jag har nytt jobb nej nej inte nu jag var inte bered på det skulle gå så fort. Efter jag hönsat runt så pass länge att kycklingarna i huset bredvid börja visa intresse i vårt hus (ja, våra grannar har kycklingar och vi bor halvt på landet) och samtal med min sambo så boka vi det.
0 comments